Gunilla Carlsson och Lena Ek – ta med befolkningsfrågan till Rio + 20!

I svenskt och internationellt bistånd har insatserna för preventivmedelsrådgivning och familjeplanering marginaliserats de senaste 2-3 decennierna. I regeringens Stockholmskonferens ”+40”, som också är ett förspel till FN konferensen ”Rio+20”, innehåller programmet många aspekter på hur vi skall uppnå en hållbar värld. Befolkningsfrågan lyser dock med sin totala frånvaro. I ett längre perspektiv är detta ett trendbrott. I den ”riktiga” Rio-konferensen för 20 år sedan var det en självklarhet att hjälp till en balanserad befolkningsutveckling är en av grundstenarna i ett verksamt biståndsarbete.

Ett av skälen är att familjeplanering sorterats in i ett större begrepp – ”Sexuell och reproduktiv hälsa”. Där ingår och mödravård, spädbarnsvård och insatser mot HIV/Aids. Det är viktiga områden, men det är helt fel att finansiera dem med minskade familjeplaneringsinsatser.

En annan anledning är uppfattningen att ”problemet” löser sig självt när välståndet ökar. Som exempel framhålls flera asiatiska länder där välfärd och fertilitet förvisso gått hand i hand. Familjeplanering har dock varit en aktiv och medveten del av utvecklingen och möjliggjort den ökade välfärden. I många länder – framför allt i Afrika – är födelsetalen fortfarande är mycket höga och enl. gällande FN-prognoser kommer folkmängden att 2- 3-dubblas till 2050. Kommer verkligen välfärd att infinna sig med en sådan befolkningsutveckling. Många av dessa länder drabbas redan av torka och svält. De redan oåterkalleliga klimateffekterna försvårar ytterligare.

En tredje förklaring är att politiker och biståndsorgan anser att familjeplanering skall komma först sedan kvinnors/flickors rättigheter och utbildning fått tillräcklig utbredning. Detta är angelägna mål, men knappast överordnade kvinnors rätt och möjlighet att själva bestämma över sitt barnafödande. När den svenska pionjären – Elsie Ottesen-Jensen – besökte hustrur till arbetare, lantarbetare och fiskare på 20-30-talen och visade dem att man inte behövde föda 8-10 barn blev effekten enorm trots att det skedde i hemlighet och trotsande många motkrafter. Hon krävde inte att dessa kvinnor först måste ha fullgod utbildning och full jämställdhet. Det bidrog dock till att deras döttrar fick den chansen.

En fjärde faktor är att nyvaknade reaktionära och fundamentalistiskt religiösa kretsar fått ökat inflytande. Det är bland annat tydligt i USA där man t.o.m. försöker sätta stopp för sexualundervisning i skolorna med drastiskt ökande tonårsgraviditeter och aborttal som följd.

I detta ljus skall man se att över 200 miljoner kvinnor i världen aktivt efterfrågar preventivrådgivning. Långt många fler har inte ens haft möjligheten att ställa frågan. Resultatet är miljontals ”smutsiga” aborter - många med dödlig utgång. Det är ett stort svek att inte möta dessa kvinnors behov. Man bör också ställa frågan hur många av svältande barnen på Afrikas horn, bland Nigerias gatubarn eller Kongos barnsoldater som är resultatet av planerade eller ens önskade graviditeter.

Sverige har varit ett föregångsland när det gäller familjeplanering – en position som slarvats bort. Om vårt land återigen skall bli en förebild krävs att Gunilla Carlsson, Lena Ek och andra av våra politiska företrädare resolut för upp familjeplanerings- och befolkningsfrågan på bordet vid den stundande Rio-konferensen.